Jag är så ego så att jag länkar till ett alldeles underbart fint inlägg som handlar om mig. Fortfarande kan jag förundras över vilken tur jag har haft. Att jag har en så underbar man. Att han älskar mig så mycket. Att jag älskar honom så mycket. Nästan varje dag tänker jag på det. Att jag är så lycklig.
En annan sak som jag tänker ganska mycket på är hur privat man ska vara i en blogg. Såklart så privat som det känns bra för just den som skriver, men det är så svårt att veta. Det finns massor av saker som jag längtar efter att berätta, om sorg, tårar och längtan. Men så är jag rädd att jag nån gång ska ångra mig, att det ska komma en dag när det kanske känns jobbigt att jag berättade och så låter jag bli. Och skriver om lyckan, kärleken och allt det soliga i livet, som trots allt utgör den absolut största delen av mitt liv. Det är så lätt att skriva om glädje, den vill man ju så gärna sprida. Men tänk om man gör tvärtom, om folk mår dåligt när de läser ens blogg för att där är så mycket bilder på vacker kärlek, perfekta loppisfynd och soliga dagar? I så fall kan jag bara säga att mellan alla lyckliga stunder så finns det både sorg och tårar. Bara så ni vet. Precis som hos alla andra människor. Är lite nyfiken på hur ni tänker kring det här?
16 kommentarer:
Tror att, trots att man är dyster, så finner man det glatt och positivt att läsa dina lyckliga inlägg.
Det är skönt att bestämma precis vad och hur mycket man vill skriva i sin egen blogg.
Och det är nog klokt att tänka efter en gång extra innan man skriver, vad det än är om. Det gör jag med!
Jag blir glad av din blogg :-)
Ha det gott!
Så fint! Underbara bilder på dig.
Jag tänker också på de där sakerna. Vet inte riktigt om jag ska dela med mig/ vara privat på bloggen. Det blir ju bara yta annars, men samtidigt vill jag inte lämna ut mitt liv till allmän beskådan... Svårt det där.
Hursomhelst så gillar jag din blogg, man blir glad och varm av att titta in! :) Men om du känner för att skriva om andra saker så tror jag det blir lika uppskattat. Iaf av mig :)
Kram
Vissa bloggare lämnar ut allt, och andra håller på sej! Jag själv är nog lite mittemellan. Tänker som du, att jag inte vill ångra mej en dag... Samtidigt så kan det ibland vara skönt att få dela med sej även av det som är jobbigt! Vips så kanske man inser själv att man inte är så ensam om det jobbiga som man kanske tror...
Alla har "ups and downs" - det är väl det som kallas livet!
Jag blir oxå så glad av din soliga blogg, men även solen kan skymmas av moln... Vi älskar solen ändå! Kram
Jag blir också bara så glad av att läsa din fina blogg och se på dina/era härliga bilder! Att skriva om att man går igenom jobbiga stunder tycker jag bara gör det hela till nått djupare! Och att man kanske känner att man har ännu mera att dela! Att visa att man har det jobbigt visar ju bara på att man är människa! Hur du än gör så vet I alla fall jag att jag kommer att läsa vidare!
Håller med Jea; helt ok med sorg och ledsamheter ibland. Det kan vara bra. Men det beror ju också på vad man tycker om att läsa. Allt för mycket gnäll, på ett gnälligt vis, och jag slutar att läsa. Vill liksom inte ha det. Sen finns de bloggare som kan skriva om svåra saker på ett vackert vis. Andra som kan skriva om det med en knorr, så att det till och med kan bli lite roligt. Vackert vis - då tänker jag på "Fröken blund slår dank". Roligt vis- "Onekligen". Jag kommer att gilla din blogg oavsett vad du skriver om, för jag tycker om ditt sätt att uttrycka dig på!
Jag gillar din soliga blogg jättemycket, mern vi vet ju alla att det inte skiner en sol alla dagar.
Jag använder tex aldrig mina barns namn i min blogg, skriver ibland första bokstaven i namnet elller bara åldern på barnet.
Det hade varit för personligt för mig att lämna ut deras namn.
/Åsa
Jag väljer ju också mest att visa glädjen på min blogg. Fast det finns andra känslor vissa dagar. Men jag tänker så att det också är bra att fokusera på positiva saker. Man kan hjälpa sig själv att känna mer glädje. Och kanske någon annan också?
Underbart med din lycka. Det smittar av sig. Jag har också en fin man, men han är nästan aldrig med på min blogg. Han är där i bakgrunden och hjälper mig att vara lycklig, kan jag kanske säga.
Tack alla kära, fina ni! Ni sprider glädje till mig med era fina kommentarer.
Det är väl alldeles perfekt bra att göra som du gör. Att visa att något är deppigt, eller sorgligt eller ur balans, men inte skriva om alla detaljer. På så vis får vi läsare följa med i alla livets nyanser och du får ur dig en känsla, men du blottas inte helt. Tycker lilla jag.
Det är ett ganska intressant fenomen i dessa cybertider. Har nyligen börjat blogga så jag har inte tänkt så mycket på det i det avseendet, men brukar tänka på det på facebook. Ibland blir jag tokig på alla lyckliga facebook-uppdateringar av typen sitter-i-solnedgången-med-mina-vackra-barn-vid-mitt-välstädade-vackra-designhem-med-mina-underbara-vänner, men oftast handlar det mest om mig själv, att jag just då inte känner mig nöjd med mig själv. Det kan vara rätt skönt att höra om andras vardag bland disk & skitiga kalsonger & sorg & bråk & tråkigheter, men samtidigt vet vi ju alla innerst inne att allas liv har både sol & sorg oavsett vad man väljer att visa upp.
Vad gäller din blogg så blir jag glad av att läsa den, även de jättelyckliga inläggen ; ) & nog tycker jag att du även om du inte skriver detaljer visar att det inte alltid är soligt & glatt. Fortsätt skriva precis som du känner - jag kommer också fortsätta läsa din blogg i vilket fall. : )
Hej! Gillar din blogg för den är glad och fin. Alla vet ju att livet är både upp och ner, men jag väljer också att blogga om det som gör mig glad och sånt jag lyckats med - jag tror det kan vara positivt för en själv att fokusera på det positiva. Jag bloggar ju inte om disk- och tvättberg och snoriga näsor, även om det finns i livet med...
Jag tror du gör klokt i att fundera en gång extra innan du lämnar ut för mycket, soligt som molnigt...
Tänker på dig varje dag och önskar dig ALLT gott!
STOR KRAM //Malena
Jag tror också att det är klokt att tänka sig för. Hellre det än att säga för mycket och ångra sig sedan, resonerar jag. Jag har själv valt att vara ganska sparsam med personliga och privata saker på bloggen, dels för att jag vill att det främst ska handla om hantverket (även om det smyger sig in en del annat också) men också för att jag nog har ganska stor integritet även i verkliga livet.
Samtidigt uppskattar jag ju folk som väljer att skriva även om sådant som inte är ljust och sockersött. Det blir ju liksom lätt ganska ytligt, både i bloggvärlden och, som någon skrev, på facebook. Även om alla människors liv består av både bra och dåliga saker, och alla egentligen vet att det är så, så tycker jag att det känns befriande med folk som vågar dela med sig även av det svåra.
Ofta är det ju sådana inlägg som får många kommentarer och det tyder ju på att folk både känner igen sig och uppskattar när någon vågar skriva om svåra saker.
Hur som helst så är det klart att du ska vara glad och stolt över kärleken och allt annat fint som du verkar ha i ditt liv!
Jag tycker inte du ska lämna ut dig mer än vad som känns bekvämt. Och jag läser din blogg mer för det du gör än vad du känner. Men intressant ändå, eftersom man jämför bloggande med dagboksskrivande. Dagbok skriver man nog mest när man är deppig. När man är glad har man inte tid. Jag har en vän vars farmor var den gladaste av glada, men på sin kammare skrev hon dikter om döden. Människan rymmer ju alla sidor.
Intressant! Bloggandet är visst något helt annat än dagboksskrivande, trots att man vill hävda att folk är mer "offentliga" nu än tidigare. Men man visar upp mer av sånt man alltid har visat upp.
/Åsa
For et vakkert innlegg. Jeg ble helt rørt. Alle har vel sine tunge dager, men da er det så koselig å lese blogginnlegg om lykke og loppisfunn!
Så länge det känns äkta tycker jag att det är okej med "lyckliga bloggar". Man kan liksom få lite gnälldistans när man hör andra uppskatta sin lycka.
Men det är nog bra att tänka efter varför man gör det.
Apropå lyckliga facebookuppdateringar:
Stefan sundström skrev nån krönika om att vilja äga det vackra, att sen sitta med nån film och inse att "jag var helt upptagen med att filma så jag kände ingenting just då"
Skicka en kommentar