En gosevän till Sixten

Idag har vi haft en väldigt fin dag med vänner som jag alltid blir alldeles lycklig av att träffa. Ni vet såna där människor där allt bara stämmer och det alltid är lätt och roligt att ses. Våra döttrar (som det skiljer exakt tio veckor på) lekte, lekte, lekte hela dagen. Satt bredvid varandra och snackade, tog hand om sina bebisar, stojade, busade och skrattade så de kiknade. Våra söner skiljer det åtta veckor på, ska bli spännande att se om de blir lika goda vänner så småningom.

Mycket sytid finns ju inte för tillfället men jag tänkte att de små i alla fall skulle få varsin "gosevän" (Lykkes benämning som jag tycker är väldigt fin). Än så länge har det blivit en räv till Sixten. Han hittade genast ett öra att suga på (räfflat och skönt för kliande tandkött gissar jag) och lite senare somnade han av sig själv i soffan med räven i famnen (har nog knappt hänt innan), så jag tar det som att den är accepterad och gillad. Nu ska jag bara få ihop nåt till Frank också. Fast först sova, god natt!

Ett livstecken

Hej! Det var längesen. Känns som jag inte behöver förklara varför. Livet med tre barn på drygt två år är minst sagt intensivt. Det är underbart och fint och jag älskar min familj så vansinnigt mycket, men jag kan absolut vara lite avundsjuka på de som får njuta av en bebis i taget. Att få räcka till lite mer för varje barn, att inte alltid vara underbemannade med en famn för lite, att kunna dela upp nätterna och få sova lite mer, att hinna sätta den där lilla extra guldkanten på vardagen och inte bara hantera kaoset hela tiden. För kaos är det ofta när denna plötsligt ganska stora familj drar fram. Det kan jag stå ut med, men det gör ont i hjärtat när Lykke är ledsen och känner sig övergiven. Ja, de små med förstås, men de vet ju inget annat. För Lykke har det ju varit en så enorm omställning. Vi jobbar förstås stenhårt för att hinna med alla barn, oss själva och varandra och helst hinna vila lite däremellan. Och på att sänka krav och inte ha dåligt samvete. Helt enkelt är det inte men på det stora hela har vi det ändå fantastiskt bra. Det är en ljuvlig sommar med massor av kärlek och tid tillsammans. Vi har gjort lite småutflykter, till Ven med goda vänner, Ängelholms hembygdspark (karusell, ponnyridning, linbana, glass och mer goda vänner), Malmö garden show, Bökebäck, Limhamnsfestival, botaniska trädgården i Lund, övernattat hos vänner utanför Halmstad och träffat deras lilla nyföding, Landskronakarnevalen med mer karuseller. Och så lite (för lite, men ändå) koloniliv förstås. Mycket fina vänner har vi träffat, senast idag när vi lekte i deras trädgård (komplett med trädkoja och allt), bjöds på väldigt god mat, hade tid att sitta och prata en del (alla barn ganska så nöjda och harmoniska) och avslutade den varma sommarkvällen med glass och jordgubbssås i deras trädgård. Då leker livet får man säga. Livet är verkligen fint. Jag och Jonas blir ännu mer sammansvetsade av att dela allt i vått och torrt. Vi snusar bebisar tillsammans, hanterar kaoset tillsammans och highfivear varandra när vi lyckas komma ut i tid eller lägga alla barn samtidigt. Vi lever i samma verklighet och jag är så tacksam över det. Och så är jag förstås alldeles otroligt tacksam över våra tre barn, världens finaste barn (tänka sig!) för även om det är intensivt och ibland sjukt jobbigt så är det alldeles, alldeles underbart. De växer ju så fort de små liven och jag kommer säkert att drömma mig tillbaka till den här sommaren och minnas den som alldeles underbar. För det är den. ♥

PS. Någon undrade vad tvillingarna fått för namn och det har jag ju inte berättat. Frank och Sixten heter de.